Jag träffade en bolagsledare häromdagen. Han berättade att han hade sålt av allt. Karriären. Tempot. Jakten. Det som under lång tid definierat både hans riktning och identitet. Nu ville han bara dricka te. Det var något i sättet han sa det på som stannade kvar hos mig. Inte som ett romantiserat uppvaknande. Inte som en perfekt livsresa. Snarare som en stillsam insikt om hur långt bort från sig själv man ibland kan hamna innan man börjar lyssna på vad man egentligen behöver. J
